Walkofshame

och det gör precis lika ont nu som då.



Det här är det sista inlägget jag skriver, så ni behöver inte kika in här någonting mer. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag aldrig uppdaterat de senaste månaderna och kanske har det varit lika bra. Jag skriver mestadels bara när det gör ont. Så ont att någonting måste ur och bort från mig, vilket har resulterat i denna blogg. Men nu räcker inte riktigt det till.

Jag kommer att ta bort och radera den så småning om. När tid och tillräckligt med bläck finns för att kunna skiva ut den i pappersformat. Men tills dess nöjer jag mig att bara lämna allt med ett hej då.

 

C. be inte om ursäkt för något, om någon får sätta ord på känslor är det du, alltid.


Jag försöker att nöja mig med tillvaron som jag har, och försöker intala mig själv att det är helt fantastiskt här. Förstå mig rätt, det är underbart på många sätt. Jag skulle absolut kunna tänka mig att studera i denna stad, att bli kär här och bo här när jag blir äldre.

Men, mycket saknas. Trygghet, vänner, familj och kärlek. Att kunna ringa till någon och sen direkt efter någon annan, att ses för en fika, promenad eller bara för en kram.

Jag saknar att ha någon att skratta med tills jag gråter av lycka, jag saknar att kunna skojbråka med mina vänner och jag saknar mina syskon. Jag saknar att promenera hem barfota med skorna i händerna en varm sommarnatt. Jag saknar vackra pojkar. Jag saknar mina killkompisar sådär jätte mycket. Jag saknar att ha någon att sakna.

Hur patetiskt och dumt är det att spendera sin lördagskväll med att leta efter bilder på hans nya flickvän?

Fruktansvärt.

 

För några dagar sedan föll alla bitar på plats. Allt som jag tidigare inbillat mig blev för en sekund så självklart. Jag har levt i en imaginary world för länge, och det är nästan jobbigare att inse att det inte varit på riktigt än att vara kvar i den.

Jag trodde att jag var speciell, och jag trodde att det han sa var på riktigt.
Jag vet idag att så inte är fallet.

En i mängden.

Att gå från att tro att jag var speciell, på riktigt, till att vara en i mängden, en av många. 

Men det känns ändå inte lika tungt. Inte på samma sätt som det gjorde för 5 dagar sen. Inte sådär ont som när jag trodde att varje dag aldrig skulle komma att bli ljusare, eller att alla blickar och beröringar bara var en innövad vana och inte alls hade med mig personligen att göra. 

För helt plötsligt så gör det inte lika ont längre, utan kvar är bara förnedringen.

 

Mitt liv började bli bra, för en stund. Två sekunder senare krashade allt rätt ner i avloppet igen. Fucking carma. (om det ens stavas så, whatever floats my boat). Är riktigt sugen på att åka hem igen, samtidigt som att jag verkligen inte alls vill det. Men i maj blir det i alla fall skärgården. Åh härliga svenska skärgården.

Och idag, 45 dagar senare, fick jag min bekräftelse. Ingenting speciellt alls egentligen, men ändå så växte jag ca tio cm, bara för att. Fan vad patetisk man kan vara när det kommer till pojkar.

Bara en grej till. jag saknar CIM. Bara för att hon har flyttat och jag vet att vi inte KAN ses när jag väl pallrar mig hem så känns det så himla himla himla tråkigt. BLÄ. Jag saknar många av mina fina vänner.

 

Berättade jag att Jenny och jag köpte underkläder på Agent provocateur här om helgen. Så fantastiskt fina. Kanske inte riktigt värda pengarna, men eftersom det är rea all over så kändes det helt plötsligt inte så dyrt längre. Borde också försöka hitta mig någonting att ha på mig till i helgen. LUUX och Benny Benassi stå för lördagens underhållning. Självklart ska jag också jobba innan. Känns inte riktigt lika roligt.

Borde kanske försöka köpa lite julklappar imorgon. Men mina föräldrar önskar sig ju fan ingenting. COME ON MARION. Fram med någonting, snarast! Borde också börja kika på någonting att ha på sig tills nyår. Den här får gärna bli min:

Det är snart julafton och jag har inte speciellt mycket julstämmning what so ever. Skulle kunna gissa på att det är för att vi har noll och ingenting i närheten utav julpynt i lägenheten. Men palla köpa någonting också. För snål för sånt.

Har i alla fall hälften av mina julklappar klara. Tengla, Hugo, Wilma, Emma, Patrik, Mats och Sofia är fixade. Nu är det bara de svåraste kvar, mamma, pappa, Marion, syster och Oscar. Men vi får se vad Oslo har att erbjuda.

Myket och lite har hänt sedan de senaste inlägget. Oklart för vissa, fullt förståerligt för andra. Omogen som jag är har jag löst mina problem för stunden genom att ta bort honom på facebook, msn och hans nummer på min mobil. Kändes jävligt läskigt, men nu efter ca tre dagar är det så fruktansvärt skönt! Jag känner mig verkligen lättad på ett eller annat sätt. För "kompisar" som vi så fint skulle vara går faktiskt inte. Inte för mig, inte nu.


Och jag blev så glad och allt kändes så mycket lättare av att prata med dig häromdagen. Allt var helt plötsligt som vanligt och jag saknar dig och våra dagliga samtal mer än mycket annat. Jag hoppas verkligen att vi hinner ses under juldagarna innan du åker till Indien.


 

precis nu, precis just nyss så dog jag lite grann. Mitt hjärta gick sönder, igen. Sådär ont ni vet så man tror att det aldrig någonsinn kommer kunna gå och laga. Trasigt. Nedbrytet, söndersmulat och stampat på. Mitt hjärta.


Nu vill jag bara åka hem till sveriga och grina.


 

Jag har färgat mitt hår för första gången utan min syster eller på en frisörsalong. Jag skulle bli sådär snyggt champagne blond. Jag blev rödbrun. Varför ändra ett vinnande koncept?

Kul.

Jag har heller inte fått någon lön idag som jag skulle fått.

Kul.
 
Däremot har jag köpt en jävla biljett för 250NOK till nått skit imorgon istället.

Kul.

Jag har suttit inne och käkat 1,5 liter chokladglass hela fredagskvällen.

Kul.

Men jag har precis lyckats lura med mig Jenny att gå en kvällspromenad. Endast för att se hur långt måste gå imorgon i våra nya drop dead HIGH HEELS! Till och från detta jippo alltså, jag tror nämnligen att det är långt.


 

You died, you died, and you left me. I was left here by my self. You left me. All alone.







Sometimes words fail.

Idag försov jag mig. Idag, när min chef, min nya chef, skulle komma. BRA JOBBAT!
Tur som fan att han valde att komma klockan två istället för klockan sju. Vart också erbjuden ett annat jobb i en väskbutik. Det går bra nu. Men man ska inte ropa hej.... osv. Kommer troligtvis inte få någon lön imorgon dock. Återstår att se.

Annars då, bilder från helgen. De kommer nu:





Behövde jag nämna att vi alla var lagom fulla?